När jag först hörde talas om serien genom bilder och text på tumblr rynkade jag på näsan åt den halvdana titeln. Dock fick ett åtskilligt par bilder föreställande Evan Peters i rollen som den döda tonårspsykopaten Tate Langdon mig att till slut spana in serien. Det är hans karaktär som gör att jag med halvslutna ögon och låg volym (jag är inget stort fan av skräckserier, eftersom jag råkar vara världens mest lättskrämda person) kämpar mig igenom episoderna. Det är inte bara faktoren att han ser väldigt, väldigt bra ut, utan det är också att han är så "farlig". Liksom, dras inte alla tonårstjejer till en psykopat som är ansvarig för ett åtskilligt antal mord, därav en skolbeskjutning? Vi snackar alltså inte om självbevarelse här. Hans romans med deprimerade Violet är tragisk och fascinerande på samma gång.

Storyn då? En familj flyttar in i ett hus där massor av folk har dött, efter att mannen, Ben, i familjen varit otrogen och frun genomgått en svår tid efter att ha fått ett missfall. Med sig har de även Violet, en rökande om änom tuff tonårstjej som genast råkar illa ut. Som alltid med nyinflyttning följer ett par grannar som kan gott mer om husets historia än de inneboende själv. Tate är Bens patient, då han jobbar som psykolog.

Något som är speciellt i serien är att man aldrig vet vilka som är spöken (döda) eller ej, då de ser ut som helt vanliga människor och är anknytna till huset eller platsen där de dog.

American Horror Story är alltså något att rekommendera för de som är svaga för skräck. Den innehåller också en dos rå humor, intressanta karaktärer och kärlek (inte den glittrande, vampyrlika sorten. Usch). Dock ska nog yngre tonåringar undvika den då den kan innehålla en del vuxna scener. Det känns som något tvistat substitut till en skräckis där alla huvudpersonerna är mentala. Släng in en dos av vanliga familjeproblem och du har American Horror Story.  Sen kan man vara som jag och kolla endast för fascinationen av Tate's psykopatsida. Men det är ett personligt val. Jag tycker dock att man ska ge serien ett försök, för den är hur gripande som helst. Två blodiga tummar upp!