Strange magic
Måndag avklarad, två veckor till sportlovet. Med KMFDM i hörlurarna (tänk dig tysk industriell hårdrock. Jag har fastnat för det genom mina bisarra undersökningar av Columbine-massakern som du kan läsa om nedan) pluggar jag inte utan inväntar morgondagens utmaningar, speciellt det nationella provet i svenska. Suck. För att plussa på mer börda ska gymnasieinsökan in denna veckan.
Jag vet inte hur andra ser på det, men det är skrämmande att en enstaka ikryssad ruta, en påskrift på ett papper, kan förändra ens liv och bestämma riktning på den. Det känns lite mäktigt och ett stort val, speciellt då jag vantrivts i min skola de senaste fem åren. Vikterna skiftar genom att fokusera och välja efter sociala eller studiemässiga faktorer. Det blir antagligen det sistnämnda. Jag har inga förhoppningar att jag någonsin kommer anamma förmågan att konversera med normalt folk om saker de finner intressanta, haha. Om det inte intresserar mig (saker som skolmassakrar, psykopater, seriemördare, American Horror Story eller någon annan tv-show/film/bok som är bra) tappar jag tyvärr lätt intresset. Vem det än var som skapade mig glömde allt att tillämpa social kompetens, vilket nu leder till att mitt liv kommer, som nämnt innan, i ett torp på en lerig åker mitt i en skog med mina tretton katter. Om jag inte blir nunna.
Okej, den där tanken var väldigt skrämmande.
Två mycket vackra bilder från Gus Van Sant's drama Elephant.
(0) komentarer | kategori: Allmänt | direkt
Humans are zombies, they scratch for acceptance & greed. And kill themselves through each other
Eftersom detta har varit ett aktuellt ämne för mig på den senaste tiden som väckt reaktioner för de som inte är uppmärksammade om det tänkte jag ta upp det här; min nästintill besatthet av Columbine-massakern och händelserna som ledde till att Dylan Klebold (VoDka) och Eric Harris (REB) den 20 april 1999 skjöt ihjäl tolv elever, en lärare och därefter sig själva på sin skola i Littleton, Colorado. Lång mening där, huh?
Jag vet inte riktigt hur jag kom in på ämnet, jag hade läst kortfattat om det i tidningar och på nätet, alltid intresserad men lusten av att veta hade aldrig fått mig att tänka flera tankar om det. Nu på senaste tiden har jag dock researchat denna massakern så det räcker och blir över. Folk tror att jag ser det som en positiv sak, det som hände i Colorado innan sekelskiftet. Det är inte sant. Jag vet mycket väl att det gärningsmännen gjorde var "fel"; dock har jag efter att ha läst bådas respektive dagböcker kunnat utveckla en förståelse för hur de tänkte. Man kan inte simpelt stryka dem över en kam genom att säga att det var psykopater. Det krävs en viss finess av en människa för att ens bilda ett intresse för detta ämnet. Trots allt, tycker jag det ger så mycket mer än all världens kunskaper om smink och skor. Både Eric och Dylan var människor, ungdomar som vid blott 18 och 17-års ålder hade utvecklat ett djupt hat mot mänskligheten. Den sistnämnde var mer åt det depressiva och självmordsbenägna hållet, desperat för kärlek och uppmärksamhet. Eric hade en uppfattning om sig själv för att stå högre över mänskligheten, och pratade mycket om "self awareness". De är inte ensamma om sina tankar, men det som fascinerar är att de genomförde sina ideer; en flyktig tanke blev en konkret händelse som förändrade livet för många människor. Dödsantalet var relativt lågt i jämfört med vad killarna hade planerat. De hade tillverkat nästan hundra bomber, som om de hade detonerat tagit över femhundra liv. Bomberna var dock dåligt byggda och fungerade inte, så armerade i sina trenchcoats drog Eric och Dylan upp sina skjutvapen och började hänsynslöst skjuta på människorna i skolan.
Mediauppbådet blev enormt och händelsen ökade säkerheten på skolorna runtom i världen, samt skapade en hysterisk debatt om ungdomars relativt lätta tillgång till vapen. Än är det så att varje dag tar över hundra tusen ungdomar vapen eller bomber med sig till sin skola. Columbine-gärningsmännen förväntade sig att folk skulle följa i deras fotspår, och det har de gjort med besked. Den mycket uppmärksammade massakern vid Virginia Tech, där den asiatiske gärningsmannen skjöt över 30 människor år 2007 var inspirerad av ungdomarna. Massor av filmer har skapats och böcker skrivits om händelserna vid Columbine High School. Det finns mycket mer jag har att säga om saken, men då tiden är sent så väljer jag att fortsätta inlägget i en snar framtid.
"What fun is life without a little death?" - Citat från Dylan Klebolds dagbok, likaså rubriken på inlägget.
Dylan i en av ungdomarnas bil påväg till skolan, filmad av sin vän Eric Harris.
Eric och Dylan visar upp sina skjutvapen på en skjutbana där de övade på att träffa sina mål.
Jag vet inte riktigt hur jag kom in på ämnet, jag hade läst kortfattat om det i tidningar och på nätet, alltid intresserad men lusten av att veta hade aldrig fått mig att tänka flera tankar om det. Nu på senaste tiden har jag dock researchat denna massakern så det räcker och blir över. Folk tror att jag ser det som en positiv sak, det som hände i Colorado innan sekelskiftet. Det är inte sant. Jag vet mycket väl att det gärningsmännen gjorde var "fel"; dock har jag efter att ha läst bådas respektive dagböcker kunnat utveckla en förståelse för hur de tänkte. Man kan inte simpelt stryka dem över en kam genom att säga att det var psykopater. Det krävs en viss finess av en människa för att ens bilda ett intresse för detta ämnet. Trots allt, tycker jag det ger så mycket mer än all världens kunskaper om smink och skor. Både Eric och Dylan var människor, ungdomar som vid blott 18 och 17-års ålder hade utvecklat ett djupt hat mot mänskligheten. Den sistnämnde var mer åt det depressiva och självmordsbenägna hållet, desperat för kärlek och uppmärksamhet. Eric hade en uppfattning om sig själv för att stå högre över mänskligheten, och pratade mycket om "self awareness". De är inte ensamma om sina tankar, men det som fascinerar är att de genomförde sina ideer; en flyktig tanke blev en konkret händelse som förändrade livet för många människor. Dödsantalet var relativt lågt i jämfört med vad killarna hade planerat. De hade tillverkat nästan hundra bomber, som om de hade detonerat tagit över femhundra liv. Bomberna var dock dåligt byggda och fungerade inte, så armerade i sina trenchcoats drog Eric och Dylan upp sina skjutvapen och började hänsynslöst skjuta på människorna i skolan.
Mediauppbådet blev enormt och händelsen ökade säkerheten på skolorna runtom i världen, samt skapade en hysterisk debatt om ungdomars relativt lätta tillgång till vapen. Än är det så att varje dag tar över hundra tusen ungdomar vapen eller bomber med sig till sin skola. Columbine-gärningsmännen förväntade sig att folk skulle följa i deras fotspår, och det har de gjort med besked. Den mycket uppmärksammade massakern vid Virginia Tech, där den asiatiske gärningsmannen skjöt över 30 människor år 2007 var inspirerad av ungdomarna. Massor av filmer har skapats och böcker skrivits om händelserna vid Columbine High School. Det finns mycket mer jag har att säga om saken, men då tiden är sent så väljer jag att fortsätta inlägget i en snar framtid.
"What fun is life without a little death?" - Citat från Dylan Klebolds dagbok, likaså rubriken på inlägget.
Den mycket kända bilden från Columbine High School's säkerhetskamera, visar båda killarna i matsalen beväpnade. Inte långt efter detta tog de livet av sig i skolans bibliotek. Dylan, längst till höger, har en TEC-DC9 i handen som senare avlägsnades från hans lik.
(0) komentarer | kategori: Allmänt | direkt
This world spins too slow
Sitter och pluggar. För det är min hobbie, förutom att peta på folk med träpinnar förstås. Nej, men hade en full dag igår med ett lyckat gymnasiebesök (jag ska skugga där på tisdag, nervositeten tar kål på mig), besök hos släktingar och middag hos grannar. Jag avslutade nästintill avtuppad ensam med en skål popcorn till Robin Hood: Prince Of Thieves. Jag vänjer mig vid ensamhet. Har planerat att dö ensam med mina tretton katter i ett torp mitt på en åker där jag kan praktisera vodoo ifred och äta chokladdoppade jordgubbar. Denna veckan börjar lida mot sitt slut och jag har mycket att göra nästa. Positiva och negativa saker.
Kanske är det bara jag, eller så är matspjälkning det mest läskiga vi någonsin har haft i biologi. Det är något med att behöva veta vad som händer i magen som gör mig spyfärdig. Det är bara att bita ihop med en fulladdad iPod! Jag har även engelskaartikel att "reflektera" och berätta om. Envis som min karaktär försöker jag lirka Columbine-massakern in i varje ämne. Det är en väldigt ohälsosam hobbie jag har. Men det är så intressant och jag är ganska säker att det är bara Johanna samt moi som finner det det minsta intressant (haha, nej. Vi är inga hot för samhället). Nu ska jag sluta babbla ner saker på den här obetydliga bloggen och ta tag i tjocktarmen...tyvärr. Peace out.
NORMAL PEOPLE SCARE ME. JAG BEHÖVER DENNA TRÖJA. ANNARS.
(0) komentarer | kategori: Allmänt | direkt
Söndags-sekten
Jag har haft en väldigt trevlig helg med biobesök på Lejonkungen i 3D-format tillsammans med bästa vännen Julia och därefter sov hon över hos mig då hon tvingade mig att kolla på "Avatar". Är egentligen inte speciellt glad för filmer som bär med sig universellt stora budskap som man ska svälja men den var bra. Jag kom på mig själv att spilla kommentarer över hela filmen vilket bevisade hur engagerad jag var. Har även fastnat i en fälla där jag endast lyssnar på "Pumped Up Kicks" om och om igen. Jag kan sjunga den i sömnen och baklänges nu. Den är helt underbar, dock är det synd att så få förståt innebörden av texten och bara ser den som ännu en svängig sommarlåt, soon to be gone.
När vi vaknade försvåningsvärt sent denna söndagsmorgon (Och efter ett bisarrt antal märkvärdiga drömmar. Jag åkte visst flygplan till en gymnastiktävling som var under vatten) kollade vi ett avsnitt av American Horror Story och drog sedan spontant in till staden. Där hamnade vi på biblioteket, där jag inte varit på cirka två år. Jag växte upp där, det är mitt andra hem. Jag älskar att vandra omkring vid bokhyllorna, med huvudet på sne för att läsa titlarna. Tur nog hittar inte majoriteten av ungdomarna hit så det är mycket lugnt, iallafallt på söndagar. Med en chailatte och bäryoghurt samt tre lånade böcker bestämde Julia och jag att det här måste bli vår söndagstradition. Så nu har vi en slags söndags-sekt för böcker. Låter rätt så mäktigt, eller hur? Haha.Det finns ingenting bättre än att fly till en annan värld än genom böckerna. Verkligheten är inte god nog.
Jag lånade Tretton skäl varför, Beastly och Claire de Lune. Förhoppningsvis är alla tre bra läsning. Jag är en idiot som staplar böcker att läsa på hög när jag redan har supermånga som står högre upp på listan. Får försöka klämma in lite "nu-rymmer-jag-från-världen-för-den-suger-jag-hatar-alla" läsning denna kommande vecka som börjar om tio minuter. Jag vill inte gå till skolan, men det är den första bildlektionen imorgon så jag har iallafall en extremt liten förväntning att det blir intressant. Men okej, nu ska jag sova. Får försöka bryta mitt vampyrmönster av sömn som pågått den senaste tiden. Peace out.
Så här känner jag varje dag i skolan, haha. Bilden är från Pretty In Pink.
(0) komentarer | kategori: Allmänt | direkt
American Horror Story
Tänkte starta första inlägget med att introducera de ofrälsta med tv-serien American Horror Story, en skräck-drama serie som visats på FX i Staterna denna höst. Den första säsongen består av endast tolv avsnitt och nästa kommer innehålla en helt ny story och andra skådespelare, vilket är väldigt synd. Skaparen, Ryan Murphy, är mest känd för Glee, men visar här upp något som är så rakt igenom tvärtom. Detta är inte ett lyckopiller som Glee, utan en underbar skräck-orgie som passar alla äldre ungdomar till vuxna.
När jag först hörde talas om serien genom bilder och text på tumblr rynkade jag på näsan åt den halvdana titeln. Dock fick ett åtskilligt par bilder föreställande Evan Peters i rollen som den döda tonårspsykopaten Tate Langdon mig att till slut spana in serien. Det är hans karaktär som gör att jag med halvslutna ögon och låg volym (jag är inget stort fan av skräckserier, eftersom jag råkar vara världens mest lättskrämda person) kämpar mig igenom episoderna. Det är inte bara faktoren att han ser väldigt, väldigt bra ut, utan det är också att han är så "farlig". Liksom, dras inte alla tonårstjejer till en psykopat som är ansvarig för ett åtskilligt antal mord, därav en skolbeskjutning? Vi snackar alltså inte om självbevarelse här. Hans romans med deprimerade Violet är tragisk och fascinerande på samma gång.
Storyn då? En familj flyttar in i ett hus där massor av folk har dött, efter att mannen, Ben, i familjen varit otrogen och frun genomgått en svår tid efter att ha fått ett missfall. Med sig har de även Violet, en rökande om änom tuff tonårstjej som genast råkar illa ut. Som alltid med nyinflyttning följer ett par grannar som kan gott mer om husets historia än de inneboende själv. Tate är Bens patient, då han jobbar som psykolog.
Något som är speciellt i serien är att man aldrig vet vilka som är spöken (döda) eller ej, då de ser ut som helt vanliga människor och är anknytna till huset eller platsen där de dog.
American Horror Story är alltså något att rekommendera för de som är svaga för skräck. Den innehåller också en dos rå humor, intressanta karaktärer och kärlek (inte den glittrande, vampyrlika sorten. Usch). Dock ska nog yngre tonåringar undvika den då den kan innehålla en del vuxna scener. Det känns som något tvistat substitut till en skräckis där alla huvudpersonerna är mentala. Släng in en dos av vanliga familjeproblem och du har American Horror Story. Sen kan man vara som jag och kolla endast för fascinationen av Tate's psykopatsida. Men det är ett personligt val. Jag tycker dock att man ska ge serien ett försök, för den är hur gripande som helst. Två blodiga tummar upp!
(0) komentarer | kategori: Allmänt | direkt
